Nu var det dags för en ny väg att springa! Här där pappa bor har jag bara joggat där min gamla skola tvingat mig till det, alltså nästan på andra sidan stan. Nu var jag på väg åt andra hållet. Då sprang man bredvid kanalen här större delen av sträckan. Egentligen avr det alldeles för varmt, trots att jag hade väntat ett bra tag på att temperaturen skulle sänka sig. Vid sex trodde jag att det var lagom, men icke sa nicke! Jag tog mig runt i alla fall, även om det må erkännas att det tidvis var ganska svettigt. Och det blev en del sträckor där jag nöjde mig med snabb gång. Fint var det i alla fall. Mycket folk som var ute och promenixade.

Rundan tog mig drygt tre kvart. Enligt en rolig sida jag nyligen hittade så mätte sträckan på 4,7 km, så det är kanske inget resultat att vara jättenöjd över. Sidan jag gick in på heter http://www.jogg.se/Rundor/Karta.aspx. Den som önskar veta längden på sin joggingrunda kan ju alltid gå in där och kolla!

Att lära sig äta med pinnar har jag alltid ansett som väldigt svårt. Jag har faktiskt gjort några halvhjärtade försök tidigare, men aldrig riktigt lyckats. När jag skulle äta sushi med min vän Caroline idag upptäckte jag hur som helst att mina inlärningssvårigheter haft att göra med att jag hållit dem på tok för fel. När Caroline väl visat mig konsttricket med hur man håller (man typ lägger dem mellan tummen och pekfingret), så var det betydligt lättare. Jag kände mig faktiskt riktigt stolt när jag lyckats få upp min första sushibit!

Den beställda varan var den ring jag beställde på Guldfynd för lite mer än en månad sedan. Det har varit en del krångel med att få den till butiken – egentligen skulle den varit där redan i början av juni. Men eftersom den aldrig verkade komma fick beställningen slutligen upprepas i förra veckan. Nu är den äntligen min!

Förutom gräs så växer det också ogräs och tistlar på vår gräsmatta. Framför allt är sällan till förnöjelse, varefter jag fick jobbet att dra upp dem. Jag använde mig av något särskilt redskap, som var ganska långt och vars ände bestod av en metallgrej format som ett Y. DEt var bara att trycka ner änden, bryta av roten och därefter dra upp (o)önskat ogräs.

Det där dra-upp-ogräs-redskapet vet jag dessvärre inte vad det heter. Inte ens min låtsaspappa var säker på namnet. Om någon vet vad jag menar, så hojt

På grund av det helt förträffliga vädret beslöt sig jag, Frika och Marie för att gå ner till stranden drygt 15 minuter bort. Vi skulle bada! Vilket vi också gjorde. Eller, det vill säga, jag och Frika doppade oss och Marie gick ner ända till fotknölarna. Vid det laget var jag och Frika så otåliga på henne att vi började skvätta vatten på henne. Det gillade Marie inte alls och flydde upp på land igen.

När mina gäster farit hem beslöt jag mig för att baka bröd. Mamma med familj var ju inte hemma än, men de skulle komma om ett par timmar och då fanns det inte mycket ätbart hemma. Inte för att vi hade så mycket att baka med. Varken jäst, fil eller yoghurt fanns i vårt förråd. Efter mycket letande hittade jag ett bröd som inte innehöll något av dessa ingredienser. Fast det skulle egentligen läggas till kornmjöl, vilket vi inte heller hade, och således bytte jag ut det mot vanligt hederligt vetemjöl.

Först smörjde jag en form med olivolja och ströbröd. Därefter blandade jag 4 dl (laktosfri – i brist på vanlig) mjölk med ½ dl mörk sirap. När jag fått en fin konsistens på detta hällde jag i 4 tsk bakpulver, en tsk salt och 4 dl vetemjöl. Och två dl vetemjöl till. Jag bytte ut vispen mot en träslev och hällde i mer och mer vetemjöl för att finna en bra konsistens. Det stod att man skulle arbeta den till en ”slät, lite kladdig deg”. Senast jag bakade bröd var ju i hemkunskapen, alltså för över två år sedan. Inte så att jag minns exakt vad som menas… Hur som helst tror jag att det slutade på 8 dl vetemjöl. Då var det bara att grädda i ugnen i 175 grader i 48 minuter.

Efter att ha låtit den svalna i en dryg timme kom familjen hem. Klockan var då kanske halv tio och de påstod sig vara väldigt hungriga. Det var också jag, sikken tur att jag bakat då! De gav ett gott betyg på brödet. Det var lite degigt, väldigt sagtigt och sött. Enligt min lillasyster var det det godaste brödet hon någonsin ätit. Med de orden gjorde hon sin storasyster glad!

När det är midsommar så måste man grilla! Eftersom det bara skulle vara jag kvar i huset fram emot kvällen (bortsett från mina hitbjudna kompisar Frika och Marie) var det min uppgift att sköta grillen. Vad manlig jag kände mig.

Min låtsaspappa, som annars är grillchef, fick lära mig den först. Det var en gasolgrill och följaktligen var det ganska enkelt. Det var till och med svårare att hjälpa till att göra rent den innan, så mycket fett som hade spritts ut lite överallt. Men annars var det bara att vrida på ett par kranar, tända på och lägga på gallret. Denna procedur klarade jag galant även efter att min låtsaspappa med familj givit sig iväg. (Såvida man inte räknar med att det tog ett tag att få fyr på gasen med anledning av att det blåste så.) Kycklingen blev god, annat var det med sparrisen. Den blev nämligen bränd och smakade därmed ganska beskt…

Jag ska få besök på midsommarafton och därmed måste man ha något att bjuda på. Efter en tids överläggande beslöt jag mig för att marinera kycklingfiléer att grilla. Mamma visade mig en marinad i en kokbok vid namn ”Den perfekta matlådan” av Fredrik Paulun och Oscar de Hoog. I den ingick riven citron, saften från citronen, rosmarinstjälkar, olivolja, rödvinsvinäger och salt. Bara att röra ihop samtliga ingredienser, lägga i alla kycklingfiléer och låta dra över natten. Mycket gott!

För tredje gången testar jag ett nytt promenadstråk här i trakterna. Denna gången var det från vårdcentralen mot det stora köpcentret drygt 25 minuter bort. En väg som gick bredvid en motorväg nästan hela tiden, men som åtminstone doldes av träd bitvis. Dessutom gick man över en bro över en annan motorväg. Fränt, tycker jag!

Sedan en längre tid tillbaka har jag och Marie tänkt köpa lite roliga grejer på Panduro och åka hem till någon och knyta ett så kallat makraméarmband. Det är ett armband med ganska stora pärlor (ca. 10 mm i diameter) där man använder sig av en tjockare tråd som man knyter så kallade makraméknutar av. Jag och Marie gjorde äntligen slag i saken och begav oss till Panduro!

Det tog ett tag för oss att välja pärlor och band. Först såg man de där pärlorna som var fina, sedan skulle man matcha de med några andra pärlor men hittar några helt andra än de man ville ha från början, och så höll det på så. Kanske 40 minuter senare var köpet avklarat. En tid senare åkte vi hem till mig (det var förresten första gången jag hade Marie hemma hos mig). Efter att ha gjort oss hemmastadda vid köksbordet var det bara att börja! … Eller? Den broschyr vi hade tagit med oss från Panduro hade tidvis lite krångliga beskrivningar om hur man skulle gå tillväga. Ingen av oss hade nämligen gjort makraméknutar tidigare. Efter en tids nagelbitande tog jag ner en bok om pärlor och sådant för att se om det stod en tydligare förklaring där. Och se – det gjorde det! Efter lite knåpande lyckades vi faktiskt med de små knutarna. Det såg förståss inte lika vackert ut som på bilderna i broschyren, men med tanke på de nybörjare vi var så såg det ganska bra ut.

Sedan uppstod det ju diverse problem på vägen. Till exempel upptäckte båda två att vi hade trätt på för många pärlor på våra armband, så för att de inte skulle bli för stora var vi tvungna att knyta upp allt och börja om från början. Allt jobb tog drygt tre timmar. Fast det var det värt, tycker jag! Armbandet på bilden är resultatet av mitt arbete.